Var det bra att Sverige gick med i EU? Den frågan har inget svar då vi inte vet vad som hänt annars. Du kan ha en uppfattning och argumentera för den, men det betyder egentligen ingenting.

Var det bra att jag var ett ansikte som syntes och hördes överallt under pokerboomen i Sverige? Du kan tycka vad du vill, men det finns inget facit eftersom det inte finns några alternativ.

Det finns dock en del fakta. Faktum är att inte någonstans i hela världen så har någon synts så mycket och haft en sådan dominant ställning som jag hade under pokerboomen i Sverige. Och inte någonstans i hela världen har pokerboomen varit så explosionsartad och så stor som i Sverige.

Om det finns något samband får du tycka vad du vill om. Det finns inget facit.

Men det finns några saker som Pokersverige skulle kunna tänkas tacka mig för.

1. 1.       Jag är bra underhållning.

Vare sig du gillar mig eller stör dig på mig så måste du hålla med om att jag bjuder på show. Många människor är riktigt tråkiga. Vissa är ännu tråkigare. Många av dem bor i Sverige. De har nästan ingenting att prata om, eftersom de är tråkiga. Det är tur att det finns sådana som jag, annars skulle alla dessa tråkiga människor inte ha någonting alls att prata om.

1. 2.       Jag startade pokerförbundet

Pokerförbundet startades våren 2004 när Kniven, Koray Saka och jag startade Klubben. Det var ett bra sätt att befästa sin position som ägare till rättigheterna till poker-SM.  Jag klev av Klubben snabbt och blev ensam ansvarig för förbundet. Det verkade vara ett roligt projekt, men då måste man göra det på riktigt. Multipoker hade gjort reklam med Kniven efter hans WPT-vinst. Efter mycket tjafs enades de om att Pokerförbundet skulle få 100 000 kronor i kompensation där Martinspoker officiellt skulle stå för hälften.  Hösten 2004 inser jag att förbundet kan bli någonting stort och att jag måste hitta på någonting med pengarna.

Det var ett helvete att få med folk. Ingen ville vara med och ingen ville sitta i styrelsen. Men med en vision och lite tjat fick jag ihop en styrelse. Åsiktsmaskinerna ordbajsade på nätet och skadade vårt arbete. De kunde ägnat fem minuter åt att googla på nätet eller till och med ringt oss för att se att de hade fel. Men nej, ut med skitsnack och felaktigheter på nätet bara. Ena dagen sköt de från ena hållet och nästa dag sköt de från andra hållet. Detta kostade oss säkert ett år.

Jag stod för i stort sett allt tankearbete och för allt som hände. Efter årsmötet 2006 hade vi en bra styrelse där alla hade fördelade roller och en gemensam vision. Vi ville ha Ola Brandborn som ordförande, men han ville inte. Det var ingen som ville så det fick bli jag igen. Precis som året innan. Men nu hade vi ett bra gäng som alla bidrog och det började hända grejer.

Vi lyckades sälja rättigheterna till nät-SM till Nordicbet för 2,5 miljoner kronor trots att förbundet mest var ett tomt skal uppdiktat av undertecknad. Ola Brandborn gjorde ett bra jobb, men som Nordicbets marknadschef Lars Söderlund sa under presskonferensen ”Ken, vi hade aldrig betalt så här mycket om det inte varit för dig, jag vet att du kommer göra det här till en succé.”

På ett och ett halvt år hade pokerförbundet gått från en vision till 4000 medlemmar med en bra styrelse , en gemensam plan och 2,5 miljoner på banken. Det var dags att gå på storoffensiven.

Då kom Kengate.

Jag sa som det var och styrelsen gav mig sitt stöd. Förmodligen mest för att ingen annan kunde fylla mina skor och ändamålen helgar medlen. När det senare brakade loss ordentligt stod jag själv. Kommer aldrig glömma när jag avgick som ordförande. Så många hade aldrig varit på ett förbundsmöte förut. De gamla Kortoxendamerna Lena och Gia var där på första parkett. Visste inte ens att de var medlemmar.

Jag sket i vilket. Ville de inte att jag skulle slita oavlönat och göra en massa nytta så fick det verkligen vara. Efter att jag avgått visste jag exakt vad som skulle hända. Ingenting. Visionen dog och ingen kavlade upp armarna. Giriga krafter tog över och förbundet dränerades på pengar. Jag sa då att när pengarna är slut så är förbundet slut. Den dagen är sedan länge här.

Det är lite humor att drevet ville att jag skulle avgå som ordförande i Pokerförbundet, där jag oavlönat gjorde nytta för Pokersverige. Ett bättre straff hade väl varit att jag skulle göra bot genom hårt arbete för förbundets räkning?

Om jag fått vara kvar hade följande hänt:

En kommission som kunde döma i tvister mellan nätbolag och spelare låg i startgroparna. Allt var klart. Nätbolagen var eld och lågor. Bo Sehlstedt, Peter Eichhardt och Peter Gunnarsson hade tackat ja till att vara domare. Kommissionen hade bidragit enormt mycket till att ge pokern en seriösare stämpel.

Jag hade gjort en landsomfattande turné till alla klubbar för att få alla att dra åt samma håll med en gemensam vision och hitta 25 distriktsordföranden. Vi ville dela upp Sverige i 25 landskapsdistrikt då vi annars inte kunde samarbeta med Svenska Spel. De ville inte samarbeta med illegala spelklubbar. Genom dessa 25 personer skulle vi kunna ha direkt demokrati och få snabb feedback och kunna förankra beslut. Alla distrikt skulle få uppbackning med pengar och formalia som stadgar och annat.

Om Pokerförbundet var seriöst kunde vi ha ett samarbete med Svenska Spel. Och här kommer det fina i kråksången. Då Svenska Spel anser att alla nätoperatörer är illegala så ser de inte heller dem som konkurrenter. Det innebär att deras kundregister inte har något värde. Svenska Pokerförbundet hade år 2007 haft över 100 000 medlemmar. Hur mycket tror du det kundregistret hade varit värt med en stabil organisation? Vi hade kunnat få rabatt på allt från hemförsäkring till McDonald’s. För att inte snacka rakeback, bonuserbjudande och frirullar. Eller annonsförsäljning på hemsidan. Förbundet hade lätt dragit in 10 miljoner per år.

Jag hade även en plan för poker-SM som hade inneburit ett förstapris på tio miljoner och tv-bevakning. Jag kan garantera att det inte var drömmeri.

I ett par år hade jobbat med att knyta kontakter med politiker. Tror ni att de lyssnat om jag haft 100 000 medlemmar i ryggen? Vi hade kunnat påverka den kommande spellagen på ett avgörande sätt.

Varför gjorde jag det här? Jag ville lämna ett avtryck i historien, göra någonting riktigt stort, och hjälpa pokersverige på ett avgörande sätt för överskådlig framtid. Ett ståtligt arv av en Mr Poker.

Alternativet känner du till vid här laget.

1. 3.       Jag tog striden med Skatteverket

Jag har tagit fajten med Skatteverket om skatt på vinstfördelning av prispengar i turneringar utom EU.

Skatteverket vitsordar att i mitt fall så har avtalet funnits, men anser att om man gör ett avtal som reglerar vinst i en pokerturnering så ska vinnaren (innehavaren av lottsedeln) betala skatt på hela beloppet i alla fall, då det är svårt att kontrollera och det finns chans till skattefusk. Mitt försök att jämföra med frisörer och korvgubbar missade tyvärr målet. Precis som mitt omvända resonemang att om en svensk i så fall har en del i en icke-svensk så är den vinsten skattefri – och det kan den ju inte vara.

Ett avtal om fördelning av vinst i en pokerturnering har glasklart formen av ett enkelt bolag. Det finns prejudicerade fall. Men vad Pokersverige tyvärr fortfarande inte insett är att det inte handlar om rätt eller fel. Det handlar om att få in så mycket skatt som möjligt. Och de dömande instanserna är bara Skatteverkets förlängda arm.

I Länsrätten förlorade jag då de påstod att det inte var utrett om det var en person eller ett bolag jag hade avtalet med och vägrade därför ta beslut i sakfrågan, och tyckte att jag därför skulle betala skatt på hela beloppet. Att personen ifråga ägde bolaget till 100 procent och därför var samma ”sfär” struntade de helt sonika i. Det var fem personer som skulle döma. En tittade ut genom fönstret genom hela rättegången och en annan sov.

I Kammarrätten dömer tre domare så där hade jag stora förhoppningar. Jag hade täppt till hålet så att det skulle vara glasklart vem avtalet funnits med. Min advokat sa att Kammarrätten till och med var mer fiskala än Skatteverket, men hur jag skulle kunna förlora övergick mitt förstånd.

Men jag torskade igen. De måste verkligen ha klurat länge innan de kom på hur de skulle motivera domen. De påstod att man inte kan avtala bort kostnader och därför skulle jag betala skatt på hela beloppet. Det är så dumt att jag var tvungen att läsa det tio gånger innan jag förstod vad de menade. Vadå avtala bort kostnader? Kostnaderna var tagna och det var en förutsättning för avtalet. Det var eventuella vinster som reglerades i avtalet.

Jag torskade att betala skatten (förutom det jag redan torskat på advokatkostnader). Det betyder att alla avtal du gör före eller under en pokerturnering inte gäller. Du ska betala skatt på hela vinsten. Och du kan aldrig vinna genom att gå till Länsrätten och senare Kammarrätten. De kommer bara hänvisa till mitt mål och sedan är det torsk för dig också. Tänk på det innan du sluter ett avtal innan eller under WSOP i sommar.

Hade jag haft ett starkt förbund i ryggen med lite medial uppbackning så är jag övertygad om att de inte vågat resonera så befängt och därmed dömt enligt gällande lag. Jag kontaktade förbundets ordförande Peder Månsson innan Kammarrätten. Det var exakt det här Pokerförbundet hade bildats för. Den här striden var monumentalt viktigt. Men förbundet ville inte ha med mig att göra. Dessutom hade de bränt alla pengar.

Det finns en en-outare kvar. Jag har överklagat till Regeringsrätten. Men nu gör jag det själv. Jag har sparkat min advokat.

Av alla som överklagar till Regeringsrätten så får två procent prövningstillstånd. Av de som får prövningstillstånd så vinner 50 procent. Det innebär att jag har en procents chans att vinna. Om jag lyckas med det så ska alla som vinner prispengar i pokerturneringar utom EU var mycket tacksamma.

1. Jag tog en annan strid mot Skatteverket

Det fanns en annan tvist. Skatteverket påstod att arrangören hade sin naturliga hemvist utanför EU och därför skulle jag betala skatt på hela min vinst i en pokerturnering i London. De hade blandat ihop det här med hur pokerturneringar på nätet skulle regleras då nätet inte är en fysisk plats, vilket nog alla håller med om att London är.

Hur ska man argumentera mot något sådant befängt? Spel i Storbritannien är reglerat. Om någon arrangerar en turnering där så har de tillstånd. Det räcker så. Punkt. Slut.

Jag lyckades vinna i Kammarrätten, men tro inte att det var en enkel match. Jag vann för att rätten ansåg att Skatteverket inte lyckats göra gällande vem arrangören var och därför kunde de inte döma till Skatteverkets fördel. Jag vann med 2-1. Rättens ordförande tyckte att Skatteverket gjort gällande att arrangören hade sin naturliga hemvist utom EU och ville döma till Skatteverkets fördel.

Lek gärna med tanken om det varit någon annan som tagit striden med Skatteverket. Hade de kunnat göra ett lika bra jobb?

Hursomhelst så kan alla som vunnit på EPT-touren från 2006 och framåt tacka mig för att de slipper betala 30 procent skatt på bruttovinsten. Väl bekomme.

1. Jag sänkte raken för alla

Jag anställdes som konsult av Svenska Spel för att företräda svenska pokerspelare. Jag tog uppgiften på allvar. Det gick inte att göra vad som helst med mjukvaran då Boss Media suger, men vi skulle också bestämma rake.

Om du kommer ihåg så var det ett himla gnäll från förståsigpåare som visste att Svenska Spel skulle ta tio procent i rake. Well, då poker är en tjänst där kunderna spelar mot varandra så regleras det inte på samma sätt som Stryktipset och Oddset. Faktum är att Svenska Spel kunde erbjuda spel med noll rake.

Och det var det jag argumenterade för. Jag skrev ett memorandum till styrelsen för Svenska Spel. Jag tjatade och argumenterade tills ledningsgruppen skrattade åt mig. Men jag visste att om man vill förskjuta deras perspektiv maximalt så måste man ta i så mycket man kan.

Från början tänkte Svenska Spel ha fem procents rake som alla andra. Men när Ira Gladnikoff och jag argumenterat klart så blev det hälften – 2,5 procents rake.

Då Svenska Spel snabbt blev en av världen största pokersajter så var andra bolag tvungna att följa efter i prispressen. Om du spelat mycket nätpoker så har du sparat mycket pengar tack vare mig.

Entractions grundare Per Hildebrand sa ett halvt år senare: ”Grattis Ken, nu har du snart fixat halv rake i hela Europa.”

Alltid något

Jag förstår att dessa fem små saker inte går att jämföra med vissa åsiktsmaskiner på nätet och deras oöverträffade insatser för svensk poker. Men det är i alla fall fem saker jag gjort. Hoppas att det varit till glädje för någon.

En resa till Dallas

Jänkarna var besvikna när de tvingades åka hem tomhämta. Russ varnade mig för att Texasgubbarna var sura på mig och att jag skulle akta mig för dem. Å andra sidan varnade de mig för Russ.

Jag var också, som sagt, ute efter idioten som blåst mig på bostadsrätten. Texasgubbarna hävdade att de hade alla möjliga bra kontakter. De ville gärna sälja fuskutrustning till mig. Jag låtsades vara intresserad så jag kunde närma mig ”Miljardären” och ta upp mitt egentliga ärende, som vi berört i Stockholm. Över jul och nyår 2003 åkte jag till Dallas. Det skulle heller inte vara fel att få en utbildning i hur olika fusk kan gå till. Jag var hemma hos ”Miljardären” och han visade mig allsköns varianter av fusk. Jag var hemma hos teknikern och fick se all upptänklig fuskutrustning. De ville framförallt pracka på mig ett magnetiskt backgammonbräde som vägde trettio kilo.

Jag var inte intresserad. Jag var fortfarande ute efter Kniven, men det skulle få ske på något annat sätt än falskspel. Mitt egentliga ärende skulle gå på 10 000 dollar. Vi beslöt att jag skulle skicka 5 000 dollar med Western Union som förskottsbetalning. Det var en blåsning från deras sida som kostade mig 5 000 dollar.

För att förekomma korkade slutsatser så hade det inte varit någon skillnad om jag åkt till Dallas för att köpa fuskutrustning att använda mot Kniven. Eller hur? Men nu var det inte så.

Livet går vidare

Kniven hade mycket riktigt förstått att jag var rasande på honom. Vi pratade ut så gott det gick och jag fick ekonomisk kompensation.  I mars 2005 vann jag 242 000 dollar i en turnering i Las Vegas. Mycket riktigt hände det jag misstänkt. Jag fick ett mail från ”Miljardären” som önskade pengar för att vissa hemligheter inte skulle komma ut. Jag bad honom dra år helvete. Jag har aldrig, och kommer aldrig gå med på utpressning. Det är en helig princip jag har.

Skiten träffar fläkten

Russ fick reda på att jag blivit känd och beslöt sig för att straffa mig för att jag gått bakom ryggen på honom. Det hade jag inte, men jag förstår att han trodde det. Russ hade lovat mig att aldrig hänga ut mig, och jag tror att han hållit det om han inte känt sig förbigången. Jag förstår honom och är inte ens sur på honom. Det intressanta är att han påstod att han fuskat med flera andra kända och respekterad pokerspelare. Undrar vilka det kan vara?

Det första som stod på svenska forum var runt den 3 juni. Jag kommer ihåg det då jag var på finalbordet i SM. Det var en extremt pressad situation för mig och jag förstod att saker och ting skulle gå åt helvete. Jag beslöt mig för att invänta samtalet som jag visste skulle komma från Kniven.

Han ringde cirka en vecka senare. Jag förutsatte att han spelade in samtalet och sa inte så mycket mer än att det var han som var den enda måltavlan. Vad mer skulle jag säga? Han sa att jag fick sluta spela poker i USA och hålla mig till Europa. Lite humor eftersom jag inte tänkte spela mycket längre överhuvudtaget. Han skulle snacka med de andra och höra av sig igen. Några dagar senare kom ett samtal där han informerad mig om att de ville att jag skulle dra mig tillbaka från Pokersverige. Om jag gjorde det skulle de inte gå ut med något. Det var ett erbjudande/ultimatum jag inte tog ställning till överhuvudtaget.

För mig stod det klart att det här var för stort för att tysta ner. Det skulle komma ut big time på ett eller annat sätt. Det var game over för mig.

Jag ber om ursäkt

Jag ringde upp Christer Johansson och bad om ursäkt. Jag försökte kontakta Erik Sagström, men han ville inte prata med mig. Det respekterar jag. Danskarna visste jag fortfarande inte vilka de var och de hade inte med saken att göra så det fanns ingen anledning till att be dem om ursäkt, även om jag vetat vilka det var.

Men sen kom deras namn ut. Alla som nämnts i detta sammanhang får sina namn nedsmutsade. Därför bad jag danskarna Mads och Martin om ursäkt för det första gången jag träffade dem. Den tredje vet jag fortfarande inte vem det är.

Vid första möjliga tillfälle har jag också bett Erik och Christer personligen om ursäkt personligen. Vad mer kan jag göra? Om de inte accepterar min ursäkt så respekterar jag det.

Varför pudeln aldrig kom

Det var uppenbart att min bästa och enda chans var att göra en fullständig pudel. Att rulla mig tjära och fjädrar  och ömkligt berätta att jag inte var riktigt frisk efter allt skit som hänt. Det var dessutom sant. Men allt som folk trodde var inte sant, och jag kunde inte med att ta på mig saker som inte stämde. Även om det hade varit smart och alla ändå var övertygade om att så var fallet. Man är som man är.

Det fanns ingen överenskommelse

Den enda jag pratat med är Christer så han är den enda som kan uttala sig. Efter att jag bett om ursäkt så förklarade jag för honom att jag redan förlorat allt. Mitt anseende var kört så att gå ut med Kengate kunde inte skada mig mer då alla redan visste om det. Det fanns nog inte ett pokergäng som inte diskuterat Kengate. Jag förklarade för honom att det enda de skulle åstadkomma med att gå ut var att skada svensk poker. Jag ville slutföra vissa visioner och åtagande för Pokerförbundet innan jag avgick vid det kommande årsmötet den tredje mars året därpå.

Det fanns ingen överenskommelse. Jag informerade Christer om mina planer och argumenterade för att de inte skulle gå ut då det skulle skada svensk poker. Sen fick de göra som de ville. Allt snack om att jag brutit en överenskommelse är fel. Jag har aldrig brutit mitt ord i hela mitt liv.

Tiden går

Erik, Christer och Kniven är intelligenta pojkar. De förstod att den som gick ut i media skulle smutsa ner sig själv. Och när det gått 3-4 månader så skulle de till och med göra bort sig om de gick ut. Men varför skulle de göra det? Jag var redan körd.

Jag hade grävt en grop åt en annan, men trillat i själv. Nu låg jag där och simmade i min egen dynga. Vad mer behövde de göra? Ställa sig på kanten och pissa på mig?

Det fanns bara ett motiv för att gå ut i media – hämnd. Jag förstår och respekterar det motivet, men undrar bara hämnd på vad? Ingenting hände och ingen kom till skada.

Geigert har en plan

Joakim Geigert, Mattias Ericsson och Stefan Odelberg hade startat ett pokerforum och för att skapa trafik bestämde de sig för att dra igång ett drev mot mig. De gjorde det skickligt och drog ut på det i månader. Deras forum blev snabbt Sveriges nästa största forum och de tjänade bra pengar på att frossa i min olycka.

Då Kniven, Erik och Christer inte ville uttala sig så behövde Geigert någon annan som var villig att smutsa ner sig. Mikael Westerlund ställde glatt upp mot kontant betalning. Geigert och Westerlund kommer garanterat förneka det här in till döden, men det är faktiskt den enda anledningen som finns. Och det finns en som påstår att Geigert bekräftat det till honom.

Likt Särimner blev jag slaktade och uppäten varje dag och trafiken och värdet på forumet ökade för varje ny slakt. Pöbeln frossade och applåderade. Vilken rättskaffens man Geigert var. Efter väl förrättat värv så fick han som kronan på verket pris som årets pokerpersonlighet. I juryn satt bland andra Dan Glimne och Peder Månsson.

Skvallerbyttan bing bång

Mikael Westerlund hade inget med det här att göra. Varför skulle han uttala sig överhuvudtaget? Särskilt med tanke på hans eget bagage. Om man ska snacka skelett i garderoben så vinner Westerlund överlägset. Han har en hel kyrkogård i garderoben. Han är en ökänd bedragare och mytoman. Det finns många som kan intyga att om du någonsin lånar ut en gurra till Westis så har du sett de pengarna för sista gången.

Han sa att om jag rånat en bank så skulle han varit den första att ryggdunka mig (och säkert försökt låna såklart). Det visar vilken slags moral och kriminellt tänkande han har. Fast jag trodde att det värsta som fanns i hans värld var en skvallerbytta.

Det han tyckte var för jävligt var att det var mina vänner jag försökt blåsa. Jag hade hållit med honom om det var sant. Men det var så långt ifrån sanningen man kunde komma.

Varje gång Westerlund uttalar sig så blir det inflation på minst tio procent. På den här bloggen har Westis skrivit att jag ”försökte blåsa mina bästa vänner på miljontals dollar”.

När drevet går verkar folk inte kunna tänka klart. Westerlund skrek högst och alla tittade åt det hållet han pekade istället för att lyssna på vad ha egentligen sa och använda hjärnan själv. Till och med Ola Brandborn, som brukar vara vettig och ha integritet, tappade huvudet helt. Han gjorde ett tv-program där han bjöd in Westis, som fick sitta och kasta dynga på mig.

Kanske visste inte alla om Westerlunds bakgrund för fyra år sedan, men den som i dag ger Westerlund ett forum att torgföra sina fabler är i min bok en lika stor idiot som han själv.

Med handen på hjärtat kan nog de flesta i Pokersverige erkänna att de skvallrat , vinklat och överdrivit om mig. Och då inte bara om Kengate. Men Westerlunds show saknar motstycke.

Dit Westerlund ska som nästa hållplats har det ett ord för skvallerbyttor. Det heter ”golbög” och det är det värsta du kan vara där.

Vem talar för Kniven, Erik och Christer?

Westerlund påstår att han har mandat att uttala sig för Kniven, Erik och Christers räkning, som enligt honom är hans mycket goda vänner. Han hänvisar hela tiden till dem. Det är verkligen korkat att tro att någon skulle köpa att Kniven, Erik och Christer behöver en talesman, och i ett sådant fall skulle välja Westerlund. Det är att idiotförklara dem alla tre. Vilket skulle vara som att idiotförklara sig själv då Kniven, Erik och Christer är intelligenta. Vem som är idioten står klart, men om jag vore Kniven, Erik eller Christer så skulle jag ringa upp Westis och förklara vad som gäller.

”Det var en annan tid då”

Till mitt försvar har det på senare år dykt upp argument om att det var en annan tid förut. Det är ett dåligt försvar, och faktiskt inte något försvar alls. Bara för att alla andra mobbar tjockisen på skolgården eller snattar i butiken så är det inget försvar till ditt eget beteende.

Dessutom är det fel. Fusk förekom i princip inte på spelklubbar runt år 2000. Det var många idioter som ljög och lånade utan att betala tillbaka, men jag tror att det är lika illa idag.

På fuskfronten tror jag att den företeelsen exploderat med Internets intåg. Jag tror att det fuskas hur mycket som helst varje dag och att alla som spelar poker på nätet har blivit utsatta. Inofficiellt så vet jag åtta svenska pokerspelare, som alla tillhör de hundra största namnen i pokersverige, som är utpekade av sina medspelare som bekräftade fuskare. Och inte i något fall pratar vi om summor under en miljon kronor.

Samtidigt som Kengate blev känt i media så rullades den största fuskhistorien någonsin upp i Göteborg, där Geigert och Westerlund bor. Vi pratar om tiotals miljoner och bekräftat fusk. Men alla sanningsjägare som ville avrätta mig var nu som bortblåsta.

Det känns som att många i pokeretablissemanget nu känner med mig då deras blåa ögon fått starr av all skit de sett i pokervärlden efter Kengate. Och i det nya ljuset så var väl Kengate inte så farligt. Jag vill inte ha ett sådant medlidande. Jag vill att folk ska använda hjärnan och tänka själva.

Jag kan, by the way, informera att om du var en av dem som laddade ner ”Kengate – the movie” så fick du en trojan i din dator.

Låt den som är utan skuld kasta första stenen

Ingenting är lättare än att sitta på läktaren och peka ut fel. Särskilt efteråt när du har facit i hand. Men i stridens hetta fattar man inte alltid rätt beslut. Det som var på väg att hända var sprunget ur en extrem situation, men jag tog mitt förnuft till fånga i sista sekund.

Jag kommer alltid att skämmas så länge jag lever om jag träffar Erik eller Christer. Men det är till syvende och sist någonting mellan oss. Westerlund och resten har inte med det att göra.

Jag stod på kanten och tittade ner i avgrunden. Om du aldrig stått där själv begär jag inte att du ska förstå. Men om du själv stått där så förstår du precis.

 

Är Russ död?

Det påstås att Russ Georgiev dog av en hjärtattack i sin sömn för snart ett år sedan. Kanske är det sant.

Russ var övertygad om att vissa mycket kända pokerspelare skulle låta döda honom på en sekund om de fick chansen. Han var mycket hemlighetsfull och påstod att han kollat upp mig ordentligt innan vi träffades.

Att en sextiotvååring med hans leverne dör av en hjärtattack är inget konstigt. Kanske dog han naturligt? Kanske mördades han av ett skickligt proffs? Eller kanske är han inte död? Ett anonymt påstående på nätet ger jag inte mycket för.

Nästa idiot blåser mig

När jag flyttade till London hösten 2001 för att driva Parbet hade jag en hyresrätt på 100 kvm. Då jag inte planerade att flytta tillbaka till Sverige ville jag sälja den. Det slutade med en bytesaffär där en kompis till min bror och jag bytte våra lyor mot en 242 kvm stor lägenhet som skulle bli bostadsrätt. Om det inte blev bostadsrätt så skulle han betala mig ett förutbestämt belopp.

Det hände aldrig något med bostadsrättsföreningens förhandlingar med fastighetsägaren. Då jag under senhösten 2002 började intressera mig för hur det gick fick kompisen mycket bråttom att slutföra sina mellanhavanden med mig. Helt plötsligt hade fastighetsägaren beslutat sig för att inte sälja fastigheten fast det stod i årsredovisningen att de skulle sälja allt som inte tillhörde deras kärnverksamhet i Norrköping. Kompisen påstod att fastighetsägaren ändrat sig och nu ville ha ett brofäste i huvudstaden. Jag ville gärna avsluta affären också så jag kunde åka till Thailand i lugn och ro och vila upp mig. Som du redan förstått så hade budprocessen tvärtom blivit stekhet och det var därför kompisen vill få bort mig så snabbt.

Dagen innan jag åker hem från Vegas i slutet av maj 2003 så ringer min bror mig och berättar att det blivit bostadsrätt. Att jag blev helt tokig är en underdrift. Här går man rakryggad genom livet och står för sitt ord, och varenda jävel ska blåsa en. Först Expekt, sedan Kniven och nu den här idioten. Nu fick det vara nog. Nu var det dags för payback. Kniven stod först på listan, men jag hade en plan för idioten också.

Under sommaren 2003 drevs jag av fullkomligt hat där jag bodde i en souterränglokal utan solljus. I efterhand kan jag konstatera att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk. En vän till mig sa att jag visade upp ”tecken på mental förvirring”.  Det är en viktig förutsättning när du läser resten.

Russ smider planer

Russ och jag mailade varandra fram och tillbaka. Det finns mycket pinsamma saker jag skrivit om folk. Men det är som om du fick uppspelat vad du sagt på fyllan. Du skulle inte tro på det själv om du inte fick höra det med egna öron. Du säger värre saker än du tror och det är ännu pinsammare i skrift.

Men Russ har också blandat och gett i de på nätet utlagda mailen. Ingredienserna är korrekta, men han har kryddat anrättningen ordentligt. Och om någon läst dem så förstår jag om de är övertygade om vad än Russ påstår. Men egentligen spelar det ingen roll. En mailutskrift kan aldrig vara ett bevis då det är det lättaste i världen att förfalska. Men jag är medveten om att jag skrivit riktigt dumma saker, även om jag inte kommer ihåg vad.

På väg hem från en kall turneringsresa i Helsingfors läste Peter Eichhardt och jag i tidningarna om ett spektakulärt värdetransportrån. Vi var båda bakis som fan och började fantisera om att genomföra ett värdetransportrån för att få tiden att gå. Vi planerade brottet i detalj i timmar, men naturligtvis så var det bara underhållande fantasier som fick tiden att gå.

Så var det med Russ och min kontakt från början, men det utvecklades till något annat.

Det var Russ som stod för planerna. Christer Björin fick absolut inte se Russ i Stockholm, då skulle allt avslöjas på en sekund. Inga greker eller danskar fick vara närvarande eftersom de var kända fuskare och själva hade köpt utrustning genom åren. Spelet skulle vara limit. Det behövdes en oskyldig ”nyttig idiot” som efteråt kunde intyga att allt gått rätt till om offret började gnälla.

Christer Johansson skulle passa perfekt som den ”nyttiga idioten”. Han hade precis vunnit WTP-finalen i Paris och 500 000 euro. Han spelade mycket och hög limit på nätet. Han var enligt mig naiv i vissa sammanhang och skulle aldrig misstänka något. Och hans trovärdighet var hundraprocentig.

Russ tjatade om Erik123 (som då var ett av de största namnen på nätpoker) tills mina öron blödde, men jag var inte intresserad av att ta in ett kort till i leken.  Jag hade träffat Erik Sagström en gång under SM i Turkiet 2002. Jag hade ingen koll på honom och ville absolut inte blanda in ett osäkerhetsmoment till.

Planen var att en ”miljardär” som jag träffat i Vegas skulle dyka i Stockholm för affärer. Han ville bara spela limit och vi siktade på 150-300 dollar och kanske 200-400 dollar. Dollarkursen stod i runt åtta kronor. Jag hoppades att vi skulle kunna få av Kniven cirka 100 000 dollar. Kniven är en ruskig maskinist, men han är också intelligent och hade nog gett upp efter ett tag då det var mycket speciella förutsättningar. Förhoppningen fanns att han skulle vilja höja insatsen, men att vinna mer än 100 000 dollar såg jag inte som troligt.

Russ hade två kumpaner som krävdes för att genomföra planen, en tekniker och en ”miljardär”. Kumpanerna tyckte inte att det var värt att åka över Atlanten för summan vi rimligen kunde få av Kniven. Förblindad av mina hämndplaner kryddade jag anrättningen. ”Det fanns nog chans att vinna mer än så.”

Under tiden hade jag kontakt med Kniven. Han var intresserad, men tjatade hela tiden om Erik som han trodde kunde vara en fisk live. Russ ville såklart hela tiden fuska mot alla, men jag ville bara hämnas på Kniven. Jag hade misslyckats ett par gånger tidigare med att få hämnd på Kniven. (Garanterat för att jag var en nybörjare på blåsningsområdet.) Och nu är jag hade ett bra läge så blev jag riktigt spattig när det helt plötsligt kanske inte skulle bli av. I desperation av att det inte såg ut att bli något så kryddade jag ordentligt. Visst skulle vi försöka maximera vinsten om spelet blev en verklighet.

Jag skulle ha öronsnäckan i örat då det var jag som skulle vinna för trovärdighetens skull. Det skulle innebära att jag skulle kunna styra hämnden enbart mot Kniven. I teorin fungerar det här perfekt, men i praktiken är det naturligtvis bara trams. Det går inte, men i det tillståndet jag var så övertalade jag mig själv att det skulle fungera alldeles utmärkt.

Russ kommer till Stockholm

Russ kom till Stockholm innan kumpanerna.  Russ och jag spenderade en del tid tillsammans. Han var extremt intelligent och en pokerspelare i världsklass. Vi hade trevligt tillsammans och en rolig anekdot är när han köpte sex stora citronbiskvier som han tryckte i sig på en kvart. Det måste ha varit över 3000 kalorier.

Jag kommer mycket väl ihåg exakt det ögonblicket när vi mötte upp kumpanerna på Arlanda. Fantasierna hade plötsligt blivit verklighet och jag insåg väldigt klart att jag ville dra mig ur. Det var varken kul eller spännande längre. Bara olustigt.

Men jag såg också mig själv i honom. Han var mycket bitter och förblindad av hat och revanschbegär. Det var som att titta in i en spegelbild och jag gillade inte alls vad jag såg. Mina kalla fötter blev ännu kallare, men tärningen var kastad och studsade vidare.

Innan de kom över så hade jag ställt kravet minst tio gånger att om utrustningen inte höll vad den lovade så skulle jag kunna blåsa av operationen utan gnäll från de andra. Inga problem tyckte Russ. Inte ens FBI skulle kunna upptäckta oss. Antennen i hörsnäckan var omöjlig att se och kameran i taket var stor som ett knappnålshuvud. Och. Så. Vidare.

Utrustningen var bra, riktigt bra, men jag letade utvägar. Antennen stack ut ur örat ett par millimeter och stod man nära kunde man också se snäckan. Med långt hår hade det varit omöjligt att se, men jag var snaggad. Kameran var, om inte knapphålsstor, så kanske fyra millimeter i diameter. Men teknikern hade gjort ett 15 centimeter stort hål i taket som han satt ett galler över. Om man tittade upp genom gallret kunde man tydligt se en fet sladd och en knopp. Det blev ett himla tjafs. Russ höll med mig att det såg för jävligt ut, men tyckte att ingen skulle tänka på det och så vidare. Förmodligen hade han rätt, men min utväg var klar.

Det fanns inte en chans i helvetet att jag skulle gå med på något när det såg ut sådär. Det var inte noll risk som utlovats. Det är bara att åka till Hotell TaInn bakom McDonald’s vid Skogskyrkogårdens slut och titta själv. Hålet finns i det sista rummet mot Nynäshamn på nedre botten mot McDonald’s. 

Vilka jävla danskar?

Danskarna var aldrig inbjudna till spel. Tvärtom så fick de absolut inte komma några danskar. Det folkslaget var tydligen väl förtrogna i spelfuskets värld enligt Russ. Det här är absolut ingen anklagelse mot de danskar som var i Stockholm. Jag visste inte ens vilka det var som skulle dyka upp. Det handlade bara om Russ allmänna inställning.

Det var en dragkamp mellan danskarna och ”Miljardären” om vilket alternativ som skulle erbjuda bäst spel för Kniven, Christer och Erik. Det verkar troligt att svenskarna och danskarna senare på plats själva diskuterat olika möjligheter. Men det är ingenting jag kan hållas till svars för.

Danskarna var aldrig inbjudna, och hade under inga omständigheter blivit inbjudna.

Dessutom var det en fysisk omöjlighet. Hotellrummen är mycket små. Det fanns inte plats för ett vanligt pokerbord. Jag specialbyggde ett sexsidigt bord med cirka 110 cm i diameter för att det överhuvudtaget skulle gå att spela. Spelantalet var alltså max sex spelare.

Detta kan lätt kontrolleras genom mail utlagda på nätet av Russ. Om man nu inte tror att Russ lagt ut falska mail till min fördel. När han skulle smutskasta mig så åkte en del med som faktiskt bekräftar min historia. Men de som gick igenom allt Russ lagt ut på nätet letade bara efter detaljer som kunde användas mot mig och lämnade hjärnan hemma.

Jag vill ur, men hur?

Christer Johansson hade tackat ja till spelet nästan på en gång. Kniven velade och ville varken tacka ja eller nej. Han ville spela med Erik och då ringde jag Erik och tjatade. Erik velade också.

Men när jänkarna nu var på plats så ville jag ur. Men det måste också göras med elegans så att jänkarna inte blev förbannade. Och framförallt så att ingen annan anade oråd. Jag märkte att Kniven blev mer och mer negativ ju mer jag tjatade per telefon. Så jag tjatade. Jänkarna stod bredvid och ville att jag skulle ringa och tjata. Det passade mig perfekt. Det finns bara en anledning till att Kniven inte var sugen, och det var att han anade oråd.

Jänkarna ville att jag skulle åka till Oxen och tjata. Där träffade jag Kniven och nu var det ett bestämt nej. Om ”Miljardären” ville spela var det bara att komma dit. Jag spelade upprörd och använde de självklara argumenten. Jag känner Kniven väl och visste att hans nej var definitivt och då kunde jag lika gärna köra bluffen i mål.

Då var det avklarat och nu var de bara jänkarna kvar. De blev helt galna. De hotade mig med deras maffiakontakter, de krävde skadestånd av mig och krävde att jag skulle försöka få över Erik och Christer till hotellet.

Det är självklart att om Kniven tackade nej så fanns det ingen chans att Christer eller Erik skulle komma. Och då kunde jag gärna bluffa vidare. Det kostade inget. Tvärtom så skulle det vara mitt naturliga agerande om allt var i sin ordning.

När jag ringde Christer så var han också mycket riktigt negativ. Erik svarade inte alla gånger jag ringde, men jag pratade med honom också. Erik har gjort en stor sak av att jag försökt få över honom efter att Kniven tackat nej, men det betyder ingenting. Tror också att han blandar ihop telefonsamtal före och efter Knivens nej. Vi har också olika minnesbilder över antalet samtal jag ringde honom.

Inte för att det spelar någon roll, men det visar att även om Erik naturligtvis inte ljuger så kan han komma ihåg fel. Precis som att han kommer ihåg fel beträffande valutan som var dollar och inte kronor. Och att han har för sig att det fanns en dealer på plats vilket inte heller stämmer. Om inte jag kommer ihåg fel, men vem skulle det ha varit?

Det var många år sedan och jag kommer inte ihåg alla detaljer, och det tror jag ingen annan gör heller.

Mellan varje samtal stod jänkarna och gormade på mig. Jag käftade tillbaka och pekade på det stora hålet i taket. Jänkarna ville se på telefondisplayen att det var Erik och Christer jag ringde. Har för mig att de ville att jag skulle prata engelska med Erik och Christer så de kunde höra vad jag sa. Har för mig att ett samtal var på engelska med Erik, men jag kommer inte ihåg bestämt.

Det var en mycket otrevlig stämning med jänkarna. När de till sist insåg att loppet var kört så ville de skicka in ”Miljardären” på Oxen för att falskspela. Han var tydligen en av världens främsta falskspelare. Han visade upp sina trix i förhoppning om att övertala mig. Han var sjukt bra. Den som sett en skicklig magiker vet vad jag pratar om. Han drog handen över håret och på något konstigt sätt gömde han kort under tröjan bakom nacken för att sedan plocka tillbaka dem när det behövdes. Det gick inte att se, fast jag visste vad han gjorde och vad jag skulle titta efter.

På Oxen spelade de 2000-4000 limit, vilket var högre än vad som diskuterats innan. De spelade bland annat triple draw low, ett spel som gjort för att fuska i. Om jag släppt lös ”Miljardären” där så hade han minst vunnit en miljon kronor. Men jag var inte intresserad av det. Det var Kniven jag var ute efter, ingen annan.

Ingen verkar komma ihåg att ”Miljardären” var på klubben. Jänkarna krävde det för att få bevis på att det fanns ett högt spel överhuvudtaget. ”Miljardären” och jag stod bredvid och tittade på när de spelade i ett par minuter. Erik säger att det bara finns en sanning. Det är sant, men minnet kan spela en många spratt. Och alla verkar till exempel ha glömt bort att han var där.

Efter det blev det nya bråk med jänkarna. De garanterade att ingen skulle märka något och att det var riskfria pengar som bara väntade på att bli hämtade. Det är sant, men jag var inte intresserad.

Russ skriver att han gått ut med hela historien som en hämnd på mig. Det är rimligt att tro att han vridit historien så mycket han kan till min nackdel. Men i sin iver att smutskasta mig skriver han det jag hävdat hela tiden:

They were playing 300-600 Euro at a casino in Stockholm during this
time, but Ken who was sure he’d get the players, was not able to bring
them over. The game at the time was 6 handed, with three Finnish
players and three Swedish players. Ken, was basically a tough guy, who
turned chicken. After not being able to get the players over, we still
had our mechanic, the best in world under pressure. We needed Ken to
take us into the casino to win, since it wasn’t possible to just go in
for some reason. One of the games was triple draw low, which was an
automatic win for us, unless you could beat the ‘nuts’ every hand.

Jag fegade ur. Där har du det svart på vitt. Det är det jag hävdat hela tiden och därför har jag vägrat att ”erkänna” saker som inte var sant.

Om jag fortfarande bloggat hade det blivit någonting så här:

Anna och jag tog en promenad idag. Några minuter efter att vi stängt ytterdörren var vi på stripen. Den har blivit mycket turistig på bara ett år. Elvis var där, Marilyn Monroe var där, liksom Indiana Jones, Gene Simmons och några olika roller av Johnny Depp, förutom de vanliga mexikanarna som vill sälja en flaska iskallt vatten för en dollar eller ge dig ett visitkort som tar dig till himlen, utan att du ens behöver lämna hotellrummet.

Jag hade fått ett hett tips om en Hair Stylist på MGM Grand så dit gick promenaden. Efter att jag klippt bort all otur som samlat sig på toppen (även Simson vet att oturen sitter i håret, liksom Martin deKnijff, liksom Phil Ivey, liksom Patrick Antonius) så gled vi vidare till Seablue. Det är en fiskrestaurang på MGM Grand av den amerikanska stjärnkocken Michael Mina. Mellan halv sex och sju har de happy hour och serverar fina ostron för en dollar styck. Det är ett hett tips. Om du har möjlighet så ska du gå på en måndag då alla deras viner för 100 dollar plus säljs för halva priset.

Efter några dussin vaggade vi därifrån. Plötsligt ville Anna gå på damernas. Jag gick på herrarnas och fick vänta länge. När hon kom tillbaka var hon arg som en

Hon informerade mig om att hon inte längre hade trosor på sig och ville att jag skulle lösa alla ankommande problem. Då hon svarat nekande på att hon kunde förflytta sig en längre distans så föreslog jag att hon skulle sitta vid en enarmad bandit medans farsan löste problemet. (Långt senare tyckte hon att det var mycket kul att jag ville att hon skulle ha en matta under sig istället för marmorgolv, men jag försäkrar att det inte var så jag tänkte.)

Anna är en fin dam så hon springer inte. Däremot så gick hon ifrån mig (vilket påminde mig om en mörk natt i dåliga kvarter i London med Pawel Bilewicz, men det är en annan historia.) När jag skrikit efter henne, precis innan hon försvunnit i horisonten, att jag hittat en kiosk som sålde livets nödtorftigheter så blev det mer harmoniskt. Det vill säga efter att jag fått en utskällning då jag uppenbarligen borde förstått att det var bindor och inte tamponger hon behövde. Eller om det var tvärtom.

Efter det krävde hon trosor. Jag förklarade att det inte var något problem då vi var i Vegas, men hon ville inte ta reson. Vi gick in i en sådan affär som alla stora kasinon har som säljer det mesta 24 timmar om dygnet. Vi vek av åt varsitt håll. Jag hade (o)turen på min sida och hittade underklädesavdelningen. Det fanns Hugo Boss kallinger en masse. En kvinnlig servitris, f´låt, jag menar expedit frågade om hon kunde hjälpa till. Har du kvinnliga underkläder frågade jag och insåg försent komplikationerna. Hon såg ut som om hon var beredd att ringa på security, men hon höll god min och svarade nekande. Hmm, sa jag och frågade om hon hade extra small.

Nåväl, slutet gott, allting gott. Anna blev glad igen. Kanske lite väl glad kändes det som när hon sa att det var det bekvämaste underkläderna hon någonsin haft.

vi tog en bulle till Cozymels där det firades ”Cinco del Mayo” (femte maj), vilket är en viktig dag i Mexicos frihetskamp då det var första gången de vann ett slag mot imperialisterna (grodlårsätare den gången).

Efter några Tequila började riktigt spännade saker hända. Önskar att jag kom ihåg dem.

En sak kommer jag ihåg. En fet mexikanare gick runt och ville pracka på en lotter. Det är mot mina principer att satsa pengar när jag har underodds, men när han sa ”gratis” så kände jag att oddset ändrats i min favör. Priset var en 42-tums plasma-tv. Jag började fantisera om den största rushen i pokerhistorien. först en 42-tums plasma-tv, sedan en 3-4 armband i sommar, sedan en finalvinst i november, sedan…

När tjockisen kom tillbaka och erbjöd mig tio biljetter till så insåg jag att Ken ”El Patrón” Lennaárd var chanslös. Lotteriet var riggat.

Anledningen till att jag hatade Kniven kan sammanfattas i tre punkter:

• Han hade blåst mig på spel. Han fick en fantastisk chans och stack kniven i ryggen på mig när jag försörjde hans familj. Idag har jag större förståelse för att han var miljöskadad, men det är fortfarande obegripligt för mig hur man kan bita den hand som föder en.

Då allting alltid är ord mot ord i spelvärlden så är det näst intill omöjligt att bevisa någonting. Men Kniven har i efterhand på flera punkter gett mig rätt i mina misstankar, även om han har långa förklaringar till varför det inte var någon blåsning just i det fallet. Och i det fallet. Och det i fallet. I ett fall fick jag slutligen ett bevis för ett spel han gjort på Parbet som han hävdade att han inte gjort. Men med spårning av IP-adress så kunde jag bevisa det hela. Och om han var så oärlig en gång så kunde han lika gärna, och till och med troligen, blåst mig hur mycket som helst. När vi slutligen sa upp vårt samarbete (en månad innan han vann 10 miljoner på V75) så hade jag gått från toppen till botten och han hade gått från botten till toppen. Hur är det möjligt när man spelar tillsammans?

• Han var inte en lagspelare i Parbet. Han hade varit falsk i många situationer och ofta sett om sitt eget hus först.  När han vann på V75 lade han till råga på allt ner engagemanget. De andra två kompanjonerna har samma uppfattning och skulle aldrig ha någon affär ihop med Kniven efter Parbet, hur lukrativ den än var. Förtroendet saknas helt.
• Han stod inte upp för mig och snackade dessutom skit om mig. Många känner sig trampade på tårna när jag kliver in i handlingen. Jag kom från en extremt tuff miljö och förstod inte de känsliga egona på Kortoxen. Kniven var vid den här tidpunkten väldigt konflikträdd och han gillade att ha mig vid sin sida, då jag stod upp för vad som var rätt. Flera gånger fattade vi gemensamma beslut som jag fick stå upp och ta strid för. Det gjorde mig inte populär i vissa läger, men jag tog gärna den smällen för laget då jag var lämpad för det. När sedan porslinsegona kom till Kniven och gnällde så försvarade han inte mig, utan tvärtom skyllde på mig. För mig är det ett fruktansvärt svek. Då jag aldrig umgåtts speciellt mycket med spelare och Kniven bara umgås med spelare så sköt han effektivt mitt anseende i sank i spelvärlden och ”räddade” sitt. Vi hade inte gjort något fel, tvärtom hade vi handlat rätt. Om han bara förklarat det för porslinsegona så hade luftballongen aldrig lyft från marken. Till slut har Knivens skitsnack om mig blivit vedertaget. Hur mycket det förstört för mig går inte att värdera.

Mitt liv hade gått åt helvete och jag höll Kniven helt ansvarig. När jag under Parbet-tiden bodde i London 2002 led jag av insomnia.  Varje morgon började jag med att snyta blod ur min tilltäppta näsa. Handfatet såg ut som en polkagris. När Parbet slutligen realiserats som en död dröm hösten 2002 behövde jag semester som aldrig förr. Jag spenderade tio veckor i Thailand och kommer väl ihåg ett ögonblick på nyårsafton när jag sipprade på en Singha, tittade upp på fyrverkerierna och kände den första lilla spontana glädjen jag känt på tre år. Det var dags att gå vidare. Men det var helt omöjligt om jag inte lovade mig dyrt och heligt att hämnas på Kniven. Om det så skulle ta femtio år. Utan det löftet hade jag inte kunnat ta nästa steg, så fungerar jag.

I mitten av mars åkte jag till Vegas i tre månader för att se om jag ville fortsätta spela poker eller om jag skulle göra någonting annat med mitt liv. Jag gjorde en rejäl satsning mot VM och spelade flera småturneringar.  Jag kvalade in till Main Event via en dubbel shootout och vann två turneringar på Mirage. Jag hade mycket tid för mig själv och sökte på nätet efter pokerforum som ett led i min fortsatta utbildning.

Russ Georgiev

På nätet fanns en massa inlägg från en Russ Georgiev som påstod att alla framgångsrika pokerspelare fuskade och att alla cashgame över en viss nivå innehöll lag som spelade ihop och inte gick att slå. Anledningen till att han ”outade” alla var att han själv fuskat i hela sitt liv, men inte längre fick vara med och fuska. Hämnd alltså, och en mycket bra anledning till att vara skeptisk mot det han påstod.

Men det han sa var logiskt. Och det passade in perfekt i ett pussel jag kunde lägga av vad jag hört många gånger förr. Enligt vad som sades hade alla fuskat från åttiotalet och bakåt. Och många gånger hade kasinona varit med på noterna. Det gick också mycket rykten om fusk som fortfarande pågick. Det fanns ett asiatiskt gäng med en liten mästare i spetsen som alla ansåg fuskade på turneringstouren, genom chipdumpning och genom att ge varandra marker under pauserna.

Mina ögon var stora som tefat när jag läste vidare. Russ anklagade i princip hela pokereliten för fusk. Chip Reese och Doyle Brunson fuskade på Bellagio med kameror i taket och märkta kort. Det var värre än en Hollywoodfilm. Och intressantare.

Om man tror på det Russ påstår om mig så måste man rimligtvis också tro på resten. Varför drar ingen den enkla slutsatsen? Och om man å andra sidan vägrar tro på hans fantastiska historier så är det inte rimligt att tro på allt han skriver om mig. Det är bara att välja.

Jag trodde på Russ. Jag hade med egna ögon sett mycket konstiga saker. Christer Björin har berättat många historier för mig. Bland annat pekade han ut en dealer (som förövrigt var dealer i WSOP 2009) som en av världens främsta falskdealers. Efter den varningen höll jag naturligtvis ögonen på denna dealer. I två turneringar, vid två olika år, skedde samma sak. Samma världsmästare sitter och väntar och väntar utan att spela en enda hand. När nämnda dealer kommer till bordet byter de en snabb blick och sedan går världsmästaren all-in tre gånger i rad. Den tredje gången får han syn och då sitter han på spikarna.

Vet inte hur många gånger jag sett en känd spelare med mycket marker med A,A mot en okänd kille som är chipledare med K,K. Och bordet ser typ alltid ut:  7,5,2,2,8.

Till slut var helt övertygad om att det Russ skrev var sant, om inte alla detaljer så i alla fall huvuddragen. Jag insåg också att jag blivit utsatt för fusk i cashgames. Standardspelet var att de hade en spelare som var dyngrak och satt och slaskade som om det inte fanns någon morgondag. Givetvis hoppade man in och ”hamnade” fel hela tiden då laget man spelade mot signalerade varandra.

Jag kommer ihåg en natt under WSOP 2001 när jag ville ta min vän från bordet då han var dyngrak och gav bort pengar. ”Nej, nej, det är lugnt. Du förstår inte” blev hans sluddrande svar. När jag då istället ville hoppa in så tog han mig avsides och förklarade att det inte var något bra spel och fick mig att lova att inte hoppa in. Men han ville inte förklara varför.

Tidigare på fyllan hade han berättat om de där asiaterna och deras lag i turneringar. Men nu skulle de minsann sätta ihop ett lag själva, och de skulle bli oslagbara då de i grunden var mycket bättre pokerspelare än asiaterna. Naturligtvis sa han det här till mig då han tyckte att jag var tillräckligt bra, gillade mig och ville ha med mig i fusklaget. Även om jag aldrig fick frågan rätt ut. Min vän pratade med en fet, kedjerökande gubbe från Boston som bara spelade cashgame. Jag såg att min vän försökte övertala honom om något. Min vän pekade på mig, men Bostongubben skakade på huvudet. (Min slutsats idag är att jag var okänd och därmed ett osäkert kort.)  Efter det ville min vän inte komma ihåg vad han pratat om. Det kanske bara var fyllesnack, och fantasier från mitt håll. Jag glömde bort det hela.

Men med den nya informationen från Russ tog jag under WSOP 2003 upp det fuskande asiatiska laget med min vän och en annan känd spelare. De hade ingen aning om vad jag pratade om och bedyrade att det inte förekom något fusk i pokervärlden. Kommer aldrig glömma den andra killen som nickade till mina påståenden om fusk i pokervärlden samtidigt som han nekade verbalt. Det är omöjligt att göra om man inte förbereder hjärnan först. Om man inte ljuger, förstås, och nicken är en tell. Hans nickande var all bekräftelse jag behövde.

Vad var det här? Här hade man hoppat av Handelshögskolan och en framgångsrik karriär som entreprenör för att erövra pokervärlden. Och så hade man blivit rövknullad hela tiden. Allt det där man läst om heder i spelvärlden var bara en stor bluff. Jag kontaktade Russ.

Var otroligt nyfiken såklart och om jag skulle fortsätta spela poker kunde Russ förmodligen bjuda på en ovärderlig utbildning som kanske skulle kunna rädda mig från att bli utsatt för fusk någon gång. Och kanske kunde det här bli en väg att hämnas på Kniven.

Russ hänvisade till en pokerspelare som referens. Denna spelare har själv aldrig fuskat och har högsta möjliga anseende i pokervärlden. Han har själv blivit utsatt för omfattande fusk av Russ och hans gäng. Jag hade bra kontakt med denne man och pratade med honom. Han bekräftade det Russ skrivit om honom och sa att resten mer eller mindre var sant också, även om Russ överdrev mycket och kryddade med detaljer.

Mardrömmen var alltså sann. Pokervärlden var en möglig värld och jag hade fått tugga flugsvamp.

Russ skrev att han sparade alla mail och spelade in alla telefonsamtal så jag visste att jag lämnade spår efter mig när jag kontaktade honom. Men jag sket i det. Jag sket faktiskt i allt. Jag behövde hämnd på Kniven för att rädda mitt liv.

År 1999 var jag Sveriges bästa turneringsspelare – med marginal. Christer Björin får ursäkta, men jag var det. SM avgjordes i fyra discipliner det året och det som räknades var Mörkpoker-SM med flest antal deltagare, högst buy-in och bäst struktur. Den som vann Mörkpoker-SM kunde oantastat titulera sig svensk mästare i poker. Och när krutröken lagt sig var det jag.

I Sökö-SM fick tog jag brons efter att med tre kvar ha haft den slutgiltiga vinnaren all-in i en jättepott med K,K mot 4,4. I Sökö är ett överpar mot underpar större favorit än i Texas och om jag vunnit den potten hade jag haft 85% av markerna heads-up.

I Omaha-SM tog jag silver efter att ha haft motståndaren all-in som klar favorit. Kommer inte ihåg handen då jag har fyra SM-silver i Omaha och alla fyra gånger hade jag motståndaren all-in som klar favorit.

I Texas-SM åkte jag ut med K,K mot J,J i en monsterpott med elva spelare kvar.

Internationellt gick det också mycket bra för mig. Jag vann en turnering i Las Vegas där alla de bästa var med. T.J. Cloutier var allmänt ansedd som världens bästa turneringsspelare och jag slog honom heads-up. Dessutom var jag största delägare i Kortoxen som jag drivit upp och fått konkurrenten att lägga ner verksamheten en månad efter att jag tagit över.

Livet lekte, men sedan satte Kniven sig i ryggen på mig.

Martin ”Kniven” de Knijff hade minst sagt ett dåligt rykte på Klubben (som vi kallade Kortoxen för), men jag har alltid haft den principen att alla är värda en chans. Kanske hade han gjort fel förut och lärt sig av sina misstag, kanske var det bara skitsnack? Eftersom jag själv gjort fel förut och själv varit offer för ogrundat skitsnack så behandlade jag Kniven som jag skulle velat bli behandlad själv. Jag gav honom en chans.

Kniven stod på botten. Hans anseende var skakigt. Han hade inga pengar, jobb eller utbildning. Som lök på laxen hade han ett litet barn tillsammans med en kvinna som hade stora problem, varav spelberoende inte var det värsta. De bodde ihop.

Jag gav honom ”en alldeles för bra deal” som han själv har uttryckt det senare. Vi skulle spela och boka idrott tillsammans. Han skulle stå för arbetet och jag skulle stå för pengarna och vara ansiktet utåt. Dessutom garanterade jag försörjningen för hans familj.

Han höll inte sin del av avtalet. Han spelade på sidan, han spelade för hårt med vår bankrulle och så vidare. Jag hade ställt upp fem-sex punkter som grund för avtalet och han bröt dem allihop. I dag har jag större förståelse för vad en desperat människa är kapabel till, men då ville jag dra ett baseballträ i huvudet på honom.

Detta är min personlighet. Jag är lojal och rakryggad, en riktigt bra vän, men också tyvärr långsint och hämndlysten. Jag vet att den kloke släpper oförrätter och går vidare. Den kloke vet att det får kosta pengar att lära sig vilka man kan lita på. Tyvärr fungerar jag inte så. Gör någon mig illa vill jag ha hämnd. Det är inte vackert, inte rätt, inget jag beundrar eller är stolt över, men man är som man är.

Jag hade avslutat samarbetet på en gång om det inte varit för Parbet. Det var ett bolag med samma affärsidé som Betfair. Det var i slutet av IT-hysterin och om vi bara fick in pengar innan kraschen kom så var jag övertygad om att med vår kunskap och vårt nätverk så skulle vi bli miljardärer. I ett sådant läge fanns det ingen anledning att bråka om några hundratusen kronor, även om jag hela tiden var rasande på Kniven.

Den slutgiltiga konstellationen av Parbet bestod av Kniven, ”Göran” , ”Pelle” och jag. (Göran och Pelle har ingenting med pokerbranschen att göra och får därför vara anonyma.)

I början gick det bra. Vi fyra blev mer och mer ett team. Lite smågräl fanns, men ingenting som ändrade skutans kurs. Sedan kom IT-kraschen, våra utmaningar växte exponentiellt och vi var tvungna att leta andra vägar för att sjösätta projektet. Vi letade samarbetspartners bland bookmakingbolag. Expekt var mycket intresserade.

Kanske är svåra situationer det bästa testet en människa kan ges. Parbets problem, som egentligen inte skapats av oss, ställde krav på än bättre samarbete oss emellan, och ännu hårdare jobb för att lyckas. Så blev dock inte fallet. Kniven började köra en egen agenda, kanske för att trygga en försörjning, kanske av andra skäl. Hursomhelst var hans agerande fel.

Göran och Pelle hade jag en nära relation till och vi blev alla tre vansinniga på Kniven då han försökte spela ut oss mot varandra och genom utpressning skaffa sig fler procent själv när vi skulle slutförhandla med Expekt. Ett annat alternativ var att Kniven själv körde med Expekt och lämnade oss andra tomhänta. Pelle, som aldrig gjort en fluga förnär, var helt tokig och sa ”nu åker vi och hämtar Kniven och kör ut honom i skogen”. Till slut enades vi om att tillmötesgå Kniven till en del för att få projektet vidare, men vi lovade varandra att ta revansch på Kniven för vad han gjort.

Kanske var det dessa omständigheter som gjorde att vi aldrig fick till ett riktigt kontrakt med Expekt, kanske hade det aldrig gått att få till ett riktigt kontrakt med Expekts ägare Conny Gesar och Christian Haupt. De visade sig nämligen vara två riktiga skurkar som satt blåsningar i system. De blåste alla de kunde och njöt till och med av det. De skröt för oss hur de blåst Betfair och Betsson.

Vi blev naturligtvis blåsta också. Tokblåsta. Parbet såldes senare för 90 miljoner kronor.

Kniven har många och långa förklaringar till allt, och visst finns det alltid två sidor av samma mynt. Men när historien ska skrivas så är det 3-1 till oss. Göran, Pelle och jag är överrens om vad som hänt. Vi iscensatte också en mycket avancerad hämnd på Kniven. Kniven slank ur nätet utan att ens själv förstå vad som var på väg att hända. Livet gick vidare. Göran och Pelle glömde bort Kniven, men det gjorde inte jag. Man är som man är.

Jag är envis, långsint och har hämndbegär. (Det är ingenting jag är stolt över, det är sådan jag är. Och det är någonting jag jobbar med.) Det betyder att om du gjort mig illa så kan du räkna med att det kommer igen. Om jag får en chans. Och tiden drar av väldigt lite på skulden.

Men det fungerar åt andra hållet också. Om du varit snäll mot mig så glömmer jag det aldrig. Har du gjort mig en tjänst så kan du alltid inkassera en gentjänst, om det så är tjugo år senare.

I min enfald trodde jag att jag var värd lite förståelse efter allt jag gjort för svensk poker. Jag ställde alltid upp och gjorde de tjänster jag blev ombedd till. Jag åkte till Göteborg och höll föreläsning, jag gjorde reklam för pokerforum och sajter och jag ställde upp som frågeplank på ett nystartat pokerforum av Joakim Geigert med kumpaner. Jag gjorde massor av sådant, alltid utan att ta betalt. Det är många i Pokersverige som tjänat bra pengar på mig och som jag gjort tjänster. Men det var ingenting värt när dammluckorna öppnade sig under mig. Det fanns noll gentjänster att inkassera.

Jag är obrottsligt trofast och lojal. Om min vän åker på stryk så hoppar jag in även om jag vet att slutresultatet bara blir att vi båda två får stryk. Sådan är jag. Därför var det värsta av allt när Westerlund påstod att det var mina vänner jag försökt blåsa. Det var så långt ifrån sanningen man kunde komma. Kengate var fråga om hämnd på någon som förstört mitt liv. Någon jag hatade över allt annat. Någon jag fick varbölder av att träffa.

Hämnd var det enda som kunde hela mina sår.

1. Jag talade ut.

Det verkar alla ha glömt bort. Jag bekräftade det som var sant och bad de berörda om ursäkt. Mer än så kan jag inte göra. Men vissa ville ha blod. De fanns ett enormt intresse för detaljer, men det är ingen anledning till att jag ska fläka ut mig. Det fanns ett allmänt intresse, men inget allmänintresse. Förstår du skillnaden?

2. Det var en omöjlighet.

När drevet gick var det pöbelmentalitet av värsta sort. Det fullkomligt spyddes galla över mig. Alla som gått och retat sig på mig i flera år tog nu sin chans. Om någon försökte tänka klart och kom med någonting som kunde tolkas som snällt mot mig blev den personen fullkomligt massakrerad. Det fanns inte en enda som vågade/ville stå upp och visa lite vett och sans. Jag förstår det.

Du måste också förstå att vad jag än hade sagt så hade det vridits och vänts emot mig så att det blivit etter värre.  Ett drev kan inte bemötas, så enkelt är det.

3. Det är ett straffbart att planera ett allvarligt brott.

 Om jag talade ut ville jag berätta hela historien. Kan inte lagen exakt, men så mycket vet jag att om jag erkände allt rakt av så kunde jag bli åtalad. Det var nog inte så troligt, men varför ta risken bara för att tillgodose några glupska gamars hunger?

 4. Jag var inte intresserad.

Jag var trött på pokerbranschen redan innan pokerboomen drog igång. Jag såg en chans att bli känd genom pokerboomen för att kunna uppnå andra mål. Vet inte hur många timmar jag la ner på att göra bra saker för svensk poker, men allt jag fick tillbaka var skit. Redan från dag ett blev jag felciterad i tidningar. Det felcitatet saltades från en åsiktsmaskin på ett pokerforum, det felciterades i sin tur igen och så vidare. I princip all skit jag fick grundade sig på felaktigheter. Och avundsjuka och jantelag såklart.

Dessa åsiktsmaskiner har idag ordbajsat sig fram till positioner inom svensk poker och glömt bort vilka infantila åsikter de hade en gång för att de inte visste bättre. Och den som stod i skottgluggen var naturligtvis undertecknad.

När Kengate seglade upp var jag helt klar med poker. Jag hade gått vidare i livet och såg ingen mening med att fäkta illa. Det var inte den punkt jag ville avsluta med, men det var en punkt.

5. Vi har jobbat på en bok som inte blev något.

Pär Carlsson kontaktade mig för tre år sedan. Han ville skriva en bok om mitt liv. Det är någonting jag funderat på själv. Om inte annat så skulle det bli en intressant berättelse. I den boken skulle Kengate vara en central del. Han gjorde cirka 130 timmars intervjuer med mig. Projektet lades ner för snart ett år sedan. Anledningen var att det helt enkelt var för mycket material att få ihop för Pär.  Förutom hans vanliga tidsbrist såklart. Att skriva en bok själv har aldrig varit aktuellt. Ingen hade trott på den.

6. Jag ville bli friad från insideranklagelserna först.

Insideranklagelserna ödelade mina planer och mitt liv. Därför såg jag ingen bättre väg än att börja spela poker igen. Då känns det viktigt för mig att tala ut. Och nu har folk kanske lugnat ner sig och kan tänka rationellt.

Planen när jag startade den här bloggen var att berätta om Kengate i maj när jag blivit friad från de felaktiga anklagelserna. Insiderdomen skulle komma 28 april. Nu är domen uppskjuten minst en månad och eventuellt mer. Anledningen till att jag kommer ut i alla fall är att jag inte orkar vänta.

Inledningen till boken om mitt liv (vissa detaljer bortredigerade)

Prolog

De flesta människor får någon gång i livet uppleva något som är värt att berätta för barnbarnen. 710529 Ken Lennaárd har hittills i livet upplevt mer än invånarna i en mellanstor svensk stad gjort tillsammans.

Han har umgåtts med maffian. Han har druckit rosa champagne med kändiseliten. Han har tänkt tanken, köpt ett XXX, XXX och varit nära att XXX en före detta vän och kompanjon. Han har XXX och supit i månader i sträck, umgåtts med XXX och varit elitidrottare. Han har blivit rånad på allt han har, inklusive sina skor. Han är utbildad sommelier.

Han har varit utbränd. Han har varit en Sveriges mest fruktade XXX. Han har tjänat hundralappar på att sälja cyklar och stumpor. Han har tjänat miljoner på spel, fastighetsaffärer och aktier. Han har planerat den mest omtalade blåsningen i svensk poker. Han har sovit på golvet i ett spanskt fängelse. Han har vunnit en dokusåpa.

Det här kunde varit berättelsen om en man som förändrade världen. Kanske inte på samma sätt som Einstein, Hitler, John Lennon eller Astrid Lindgren, men som Tage Erlander eller åtminstone som Janne Boklöv. Det här kunde varit berättelsen om någon som gjort något stort och viktigt för någonting betydelsefullt och meningsfullt. Men om hundra år kommer inte Ken kommas ihåg mer än Dan Glans som kom sjua i den där OS-finalen där Anders Gärderud vann guld och slog världsrekord.

Ken har gett upp. Den här boken kommer att sätta punkt.

Ken Lennaárd XXX Sverige. Han är inte bitter eller besviken. Han har passerat det stadiet för länge sen. Han säger att han i grunden är missförstådd. Att han inte passar in i det svenska samhället. Att alla andra är XXX. Han är för XXX för det här landet. För smart, för företagssam, för rättfram. Han har sett det ingen annan lyckats se. Han har förstått för mycket för sitt eget bästa. Han har bestämt sig för att lämna landet. Han ska flytta för gott.

Ken Lennaárd säger alltid vad han tycker. Och han tycker mycket. Om allt. Om saker han begriper och om saker han tror att han begriper. Om politik, kändisar, sport, mode och konst. Och om andra människor. Han har åsikter om mycket och många.

En och annan har åsikter om Ken också.

Jag hade också en åsikt, en förutfattad mening, när jag för första gången mötte denna udda fågel. Jag gjorde det i rollen som producent för Sveriges första pokerprogram på tv. Jag skulle rekrytera en expert och Ken var långt ifrån mitt förstaval. Han var egentligen helt fel person. Han var den där dokusåpafjanten från Riket som manipulerade och bluffade. En sann skrävlare och ego boy. Han saknade allt av tyngd och sann expertis som jag sökte. Jag var ute efter en riktig pokerkännare som kunde lära svenska folket allt om spelet. Ken hade noll trovärdighet i mina ögon. Han kunde förmodligen inte ens spela poker, men min begränsade insyn i pokervärlden gjorde att jag inte hade mycket annat val än att ta det där mötet med den där killen som mitt förstaval Martin de Knijff tipsade om när hans egen medverkan omöjliggjorts sedan kanalen och han inte var överens om vilka loggor som fick exponeras i tv-rutan.

Jag träffade Ken på vinst och förlust. Kanske kunde han åtminstone leda mig vidare till någon som hade det som krävdes för att vara expert i ett seriöst pokerprogram på tv. Det var så snacket gick mellan mig och min assisterande producent Calle Schulman.

Det är inte begåvningsreserven som förnedrar sig i dokusåporna. Det vet alla som jobbar på tv. Antalet Nobelpristagare som knullat i Big Brother-huset är lätträknade. Samtidigt behövde mitt pokerprogram all uppmärksamhet det kunde få. En kändis som expert behöver inte med nödvändighet vara fel.

Kärlek är ett för starkt ord. Men ingen har varken förr eller senare gjort ett starkare intryck på ett första möte. Jag tänkte redan då att den här mannen är en bok. Det här är den boken.

Bloggen startades för att tala ut om Kengate. Redan när bloggen startades i januari så var planen att tala ut denna vecka, vilket skulle vara veckan efter jag blivit frikänd från insideranklagelserna. Nu är domen uppskjuten, men jag orkar inte vänta.

Jag ville få upp trafik till bloggen så att så många som möjligt kunde läsa det jag nu har att säga. Förhoppningsvis har du också lärt känna mig lite bättre så att du mer nyanserat kan göra dina egna bedömningar om mig och Kengate.

Jag kommer finnas till hands att svara på frågor och diskutera det du är intresserad av. Det blir ingen censur av obekväma frågor, tvärtom så välkomnar jag sådana frågor då jag får en chans att försvara och förklara mig.

Men då det är en viktigt diskussion så vill jag hålla en viss nivå på diskussionen och kommer därför att radera inlägg som bara är trams.

Jag är inte intresserad av att kommunicera på något annat sätt än via denna blogg denna vecka. Slösa inte tid på att höra av dig med förfrågningar. Om en vecka vill jag bara bli lämnad ifred.

Inlägg som baseras på dålig läsförståelse kommer redigeras eller tas bort. Om du vill ha en diskussion med mig får du åtminstone läsa ordentligt och förstå vad jag skrivit.

Inlägg som är frågor eller påståeenden som bara kastas ut av lathet utan att försöka sätta sig in kommer ignoreras, redigeras eller tas bort.

Inlägg som innehåller meningslösa tarvligheter, felaktigtheter och rena lögner kommer redigeras eller tas bort.

Redigerat:

Jag kommer finnas till hands att svara på frågor och diskutera det du är intresserad av. Det blir ingen censur av obekväma frågor, tvärtom så välkomnar jag sådana frågor då jag får en chans att försvara och förklara mig.

För drygt ett år sedan var det stor uppståndelse i Bellagios pokerrum. Michael Phelps var där med kepsen på sne.

Han är tydligen varken ptv eller pth. Det ser ut som pru.

Men det fanns en kändis till i lokalen. Skådespelaren James Woods spelade 10-20 och det fanns platser lediga. Jag var sugen på att hoppa in för att kunna säga att jag lirat med honom. Men jag sket i det då min bankrulle inte var tillräckligt stor. Hade man haft en krönika hade man kunnat hoppa in, men nu fanns det liksom ingen anledning. Jag satte mig på 5-10 och grindade som vanligt.

Nästa dag så fanns det en plats ledig vid 5-10 bordet. Jag sa åt floor att jag tog platsen och satte mig ner, glad åt min tur att slippa vänta. Jag hoppade nästan till efter att jag satt mig tillrätta och såg vem som satt bredvid mig.

Vi spelade tillsammans i sex timmar och jag var imponerad av hans lir. Han hade en bra känsla och hade garanterat varit en vinnande spelar på 5-10 om han undvikit vissa slasksyner för att han är obg.

Bakom sig satt hans sondotter eller någonting. Jag trodde det i alla fall för James armbågade mig flera gånger när rakknivar gick förbi. Men har googlat lite och James är nog inte hennes farfar i alla fall.

Vi lirade, snackade och hade trevligt. James fick ett telefonsamtal och jag hörde vad han sa till personen i andra änden av luren.

”Vi ska till Yellow Tail, du är välkommen att följa med”

James och flickan bakom gick iväg och åt middag. De var borta en dryg timma. Bellagios förra japan hette Shintaro, men den restaurangen är utbytt mot Yellow Tail. Där har jag aldrig varit så när James kom tillbaka ville jag veta om han rekommenderade sushin där.

- Have you been to Yellow Tail? frågade jag.

- Yes.

- Was it good?

- Yes, really good.

Sen ryckte han till.

- How do you know that I´ve been there?

Smart snubbe det där, och bevis på att han kan lira poker om han vill. Innan jag hann svara så fortsatte han.

- Do I smell sushi? Do I smell sushi?

Jag hann bara öppna munnen innan han fortsatte.

- Is it my breath? Is it my hands?

Han såg helt förskräckt ut när han sniffade på sina händer.

- No.

Mer hann jag inte säga då han redan var halvvägs på väg till toaletten för att tvätta händerna.